Bakgrund och förslaget
Efter att Svenska Dagbladet (DN) följt filmaren Michael Lindgren och hans team vid en kvällsinspelning i Rinkeby har debattören Birgitta Sparf föreslagit att området borde göras till en "somalisk enklav", så att besökare i framtiden kan behöva ansöka om visum för att komma in. Förslaget framkommer i en text där Sparf reagerar på att produktionen enligt DN anpassade sig till lokalsamhällets krav för att kunna filma.
Vad krävde boende?
Enligt lokalrapportering i tidningen Mitt I ställde boende i Rinkeby tre villkor för att filmteamet skulle tillåtas vistas i området, villkor som regissören enligt DN mer än gärna uppfyllde.
- Närvaro: Lindgren skulle vistas i området omkring hundra timmar för att lära känna människor.
- Lokalt stöd: Produktionsbolaget skulle så långt som möjligt köpa mat från lokala aktörer under inspelningen.
- Lokalanställning: Extrapersonal på inspelningsplatsen, som runners, skulle anställas lokalt i den mån det var möjligt.
| Krav från boende | Syfte (enligt rapporteringen) |
|---|---|
| Närvaro kring 100 timmar | Skapa relation och ömsesidigt förtroende |
| Köpa mat lokalt | Ekonomisk nytta för lokala aktörer |
| Anställa extrapersonal lokalt | Skapa arbetstillfällen på plats |
Reaktioner och argument
Sparf, som i sin text refererar till dessa krav, beskriver dem som krav från "de flesta Rinkebyborna, idag till största delen inflyttade från Somalia" och föreslår i konsekvens att Rinkeby borde kunna definieras som en somalisk enklav med särskilda inresekrav. I sin framställning ifrågasätter hon också berättigad skepsis mot filmproduktioner och skriver att hon saknat kompensation eller återkoppling från tidigare produktioner som verkat i andra områden.
"Gör Rinkeby till en somalisk enklav, så kan Lindgren och andra besökare ansöka om visum i framtiden," skriver Sparf.
Från filmskaparens perspektiv rapporterar DN att Lindgren betonade betydelsen av att bygga relationer till de boende. Han pekade enligt tidningen på att det finns en berättigad skepsis i förorter mot produktionsbolag som kommer in, ibland med säkerhetsvakter, utan att skapa något bestående mervärde för området.
Vad betyder detta för Rinkeby?
Den här debatten rör flera frågor som påverkar Rinkeby: makt över den egna stadsdelen, hur externa aktörer ska agera när de använder offentliga platser för inspelningar, samt hur lokala ekonomiska och sociala intressen kan tas tillvara. Kraven som ställdes i det aktuella fallet kan ses som ett uttryck för ett krav på ömsesidighet: produktionen skulle inte bara använda miljön, utan också ge något tillbaka i form av tid, jobb och inköp.
Samtidigt rör Sparfs förslag grundläggande frågor om medborgarskap och rättigheter. Att föreslå särskilda inresekrav för en stadsdel med en viss etnisk sammansättning för över till frågor om lagstiftning, mänskliga rättigheter och hur samhället visuellt och praktiskt reglerar tillträde till offentliga platser. Sådana förslag ligger långt från etablerade rättsliga och politiska normer i Sverige.
Framtida konsekvenser för produktioner och lokalt inflytande
Konkreta konsekvenser kan bli att fler produktioner i större utsträckning bygger in lokala krav i sina produktionsplaner för att undvika konflikter. Samtidigt kan förslaget från Sparf, genom sin form och retorik, få en polariseringseffekt i debatten om hur förortsområden ska representeras i media och vilka krav som är rimliga att ställa på externa aktörer.
Det är i nuläget DN och Mitt I som rapporterat om händelserna och kraven. Diskussionen som följt visar att frågor om respekt, återkoppling och ekonomisk nytta står i centrum när konstnärliga produktioner rör sig ut i stadens olika miljöer.
