Fäbodbruket står inför ekonomisk och praktisk kollaps
I ett debattinlägg som publicerats i dag pekar företrädare för fäbodkulturen på en paradox: sedan 2024 finns fäbodbruket upptaget på Unescos lista över immateriella kulturarv, men i praktiken hotas verksamheten av bristande stöd och minskande resurser. Författarna uppmanar till ett nationellt Fäbodupprop för att rädda både kunskap och drift.
Debattinlägget framhåller att erkännandet från Unesco ställer ett ansvar på Sverige — ett ansvar som inte automatiskt uppfylls genom en plats på en lista. Utan aktiva brukare riskerar mycket av de praktiska färdigheterna kring mjölkförädling, bete och lagring att försvinna.
Fyra skäl att agera nu — enligt debattörer
Texten pekar ut flera konkreta anledningar till varför fäbodbruket måste stödjas, bland annat:
- Beredskap: praktisk kunskap om livsmedelsproduktion i svåra förhållanden.
- Bevarande av biologisk mångfald genom bete och slåtter.
- Kulturellt ansvar efter internationellt erkännande.
- Ekonomisk hållbarhet för att verksamheten ska överleva praktiskt.
Skribenterna ifrågasätter också nuvarande nivåer i miljöersättningen inom EU:s jordbrukspolitik. I debatttexten nämns att Sverige i dag ger 20 000 kronor per huvudfäbod och 1 000 kronor per hektar fäbodbete — belopp som enligt författarna ligger långt under vad som krävs för att verksamheten ska bära sig.
Jämförelse med Norge lyfts fram
Som kontrast pekar debattörerna på Norges system där stöd till setrar beskrivs som betydligt mer generöst. I debattinlägget anges att norska bidrag nummermässigt kan vara upp till tio gånger högre och att det finns särskilda driftstöd, besöksstøtte och investeringsstöd.
| Åtgärd | Sverige (enligt debattinlägget) | Norge (exempel i debatten) |
|---|---|---|
| Driftstöd per huvudfäbod | 20 000 kr | Upp till 150 000–200 000 NOK |
| Stöd per hektar fäbodbete | 1 000 kr | Ej specificerat |
| Investeringsstöd | Ej angivet | 500 000 NOK per seter |
Debattörerna menar att Norges modell visar hur fäbodbruk kan kombineras med både näringsverksamhet och kulturarvsbevarande, samt bidra till levande landsbygder.
Vad innebär en kollaps för lokalsamhällen?
För Jämtlands län, där fäbodkulturen länge varit en del av landskapsbilden och näringslivet under sommarhalvåret, är frågorna konkreta. Ett minskat bete leder snabbt till igenväxning, vilket påverkar både blom- och djurliv. Kunskapen om fäbodbruk, ofta överförd muntligt och praktiskt mellan generationer, riskerar bli svår att återvinna när den väl gått förlorad.
Det är också en fråga om arbetsinsatser och lokalt entreprenörskap: besöksnäring, småskalig livsmedelsproduktion och lokala marknader kan knytas till levande fäbodverksamhet — men det kräver förutsättningar och långsiktiga stöd.
Vad föreslår debattörerna?
Huvudbudskapet är en nationell mobilisering — ett upprop som ska leda till konkreta politiska åtgärder och bättre ekonomiska villkor. Författarna vill se en lägstanivå i stöd som gör att aktiv drift lönar sig, och återkommande satsningar som går bortom symboliska erkännanden.
Debatten som nu förs berör frågor som beredskap, kulturarv och landsbygdspolitik samtidigt. Hur politiker och myndigheter svarar kan avgöra om fäbodbruket förblir en levande kultur eller blir ett historiskt minne i en UNESCO-lista.
En fortsatt dialog mellan brukare, beslutsfattare och intresseorganisationer behövs för att omsätta det internationella erkännandet i praktiska åtgärder som räddar verksamheten.
